Alla fick dela med sig av något som starkt format dom – kopplat till deras sätt att leda sig själva och andra idag.

I ett uppdrag arbetar jag tillsammans med en grupp chefer som träffas under en längre tid. När vi samlades för ett par veckor sedan för två dagar fick alla i gruppen i uppgift att dela med sig av något som starkt har format dom – kopplat till deras sätt att leda sig själva och andra idag.

Som ledare för gruppen dom här dagarna fick jag frågan om jag också ville delta i övningen, och självklart tackade jag ja. Men innan jag började, ställde jag en fråga tillbaka till gruppen: ”Finns det något specifikt ni vill veta mer om?”

Efter några minuters diskussion kom de fram till att de gärna ville höra mina egna reflektioner. Hur jag, å ena sidan, kan vara så hjärtstyrd, smidig och diplomatisk, men samtidigt tydlig och konsekvent i att betona värdet av struktur, disciplin och ordning.

När det blev min tur berättade jag om min uppväxt som barn på en militär ö som heter Korsö i Stockholms ytterskärgård. Där bodde jag med min pappa, mamma, syster och många djur som enda civilfamilj. Skolan låg på en ö bredvid, och beroende på årstid tog vi oss dit med båt, hydrokopter, svävare, helikopter eller motorcykel med en spark fastsatt bakom.

Redan tidigt i livet såg jag hur ”enkelt” allt i det militära verkade vara. Alla visste vad de skulle göra. Allt var välorganiserat – rollerna var tydliga och uppdragen klara. Jag minns särskilt flaggceremonin som varje dag hölls bredvid tjänstebostaden där vi bodde. Den genomfördes med samma precision och rutin varje dag. En person höll i flaggan, en annan i pipan, en tredje hissade flaggan, medan en fjärde stod vid sidan och gjorde honnör för att hedra ceremonin. En annan uppställningen på kaserngården, alla lyssnade och visste sin plats.

Jag fascinerades bla. av övningarna som amfibiebataljonerna genomförde, som våldsamma landstigningar, och attackdykarna som droppade samtidigt från gummibåtarna med ett tecken. Eller deras fysiska träning på ”Tarzan-banan” ja, allt det här sammantaget imponerade starkt på mig. Även den delen som handlade om att ta ansvar för konsekvenser av val. Men jag såg också en annan sida av den hårda kultur som präglade livet på ön. Under ytan fanns något annat – mycket människa. Det var inte ovanligt att se dom tuffa killar både kramas, skratta, gråta och ha deeptalk med varandra.

För mig som barn blev det som två ytterligheter av världar.

På ön bredvid, där jag gick i skolan och min mamma drev kiosker, såg jag hur annorlunda det kunde vara i det ”privata” livet. Där fanns inte samma tydliga spelregler för hur, när och på vilket sätt saker skulle göras – eller med vem och vilka. Många gånger saknades även ett varför något skulle göras, det ”bara är så” blev ofta svaret jag fick ifrån vuxenvärlden i stort utanför familjen.

Det är kanske inte så konstigt att jag som liten hade en dröm om att bli kustjägare. Där fanns tydliga roller, ett klart ansvar och en plan för vad som skulle göras – även om förutsättningarna förändrades. De visste alltid vad de skulle ha på sig beroende på årstid, och dom var både en grupp och enskilda individer, med namnbrickor på bröstet som tydligt visade deras identitet. Men det som lockade mig mest var hur roligt de verkade ha tillsammans. Många av dem fick dessutom vara ute nästan hela dagarna, något som jag redan då älskade.

Idag, som vuxen, reflekterar jag ofta över det jag just har beskrivit. En sak är jag helt säker på, det har haft en stark påverkan på min egen inre övertygelse. Jag tror att det i grunden finns något djupt meningsfullt i balans mellan hjärta och hjärna av både hårda och mjuka värden – i allt vi gör.

Anne-Leé Holmberg